Vem är du?

Jag gick sakta på den ensliga gatan, igenom natten. Mina steg ekade och gruset skrapade under mina skor. Jag släpade fötterna, motvilligt för att ens ta mig framåt. Jag visste inte ens vart jag skulle, utan lät bara fötterna leda mig vart än dem tog mig. Det enda jag visste, var att jag absolut inte ville hem...

Jag kände plötsligt blöta droppar, på mina kinder. Jag såg upp mot den mörka himlen, där stjärnorna syntes tydligt. Det var med en chock jag insåg, att det faktiskt var mina egna tårar och inte regn som rann ner. Min kinder var kalla och mina tårar gjorde dem stela. Tårarna rann sakta, utan att jag gjorde en min. 

Det var länge sen sist, tänkte jag för mig själv. Länge sen, sedan jag gråtit. Jag höll oftast sånt inom mig. 

        Jag drog min jacka, tätare om mig, då en vindpust svepte över mig som en kall ilning. Mina andetag bildade små moln i den kalla luften.
Plötsligt tyckte jag mig höra andra steg än mina egna. I stället för ekot från enbart mina egna fötter, fanns det ett orytmiskt ljud från någon annan. Jag stannade fort och ekot försvann.
När jag började gå igen hörde jag det tydligt. Det var inte bara jag som gick här...

Jag gick fortare och stegen bakom mig, ökade också takten. När stegen tycktes närma sig mig, blev jag nervös. - Är det han, så dör jag, tänkte jag fort.
Jag vände mig plötsligt, när det lät som om personen var precis intill mig. Jag var så bestämd i min vändning, att jag tappade balansen. Jag såg beslutsamt upp, när jag stod stadigt igen.
Jag möttes av tystnad... Det fanns ingen i sikte, jag var alldeles själv. -Började jag inbilla mig saker?

Jag stod still ett tag och såg framför mig. När jag vände mig om för att gå igen, ryckte jag plötsligt till. En bit framför mig satt en kille, som inte suttit där för någon minut sedan. Han satt på kanten av trottoaren och såg ner i marken. Att han satt där, förvånade mig inte mest. Det som väckte min uppmärksamhet var att han faktiskt satt i enbart t-shirt och byxor. - Fryste han inte? Det var ju kallt ute.
Jag kom mig till sans och fortsatte gå framåt, nu mera med oroliga steg. Killen såg inte farlig ut, på något sätt. Men faktumet att han plötsligt bara satt där, utan ytterkläder... Jag visste inte vad jag skulle tro. 

Jag närmade mig honom långsamt, så långt till höger som möjligt. Jag ville inte gå för nära. Han såg plötsligt upp och jag såg fort bort från honom. Hans ansikte lyste klart i mitt minne, bara av den sekund jag sett det. Han hade sett härjad ut, men så fort han såg mig så log han. Hans hela ansiktsuttryck hade förändrats direkt. - Varför? 

"Ruki...Du såg mig." Hörde jag, som ett tyst eko.
Jag stod stilla, som om jag var trollbunden. Hans röst hade låtit så nära men ändå så långt bort. Som om han stod precis bredvid mig, samtidigt som om han var på flera meters avstånd. Men det var inte det som förvillade mig... - Hur visste han mitt namn! 

Jag såg långsamt bakåt, rörde mig stelt som om min kropp rörde sig i slow-motion. Han hade ställt sig upp och mötte mig med ett varmt leende. Hans ljusa ögon log också, men hade något mörkt djup inom sig. Jag tänkte en snabb tanke, om att han inte borde le när han ändå inte var glad.
"Du gråter inte längre..." Sa han tyst.
Det gick en ilning genom kroppen, när hans röst nådde mig. Den svepte som en smekning i den annars tysta natten.
"N...eh." Svarade jag osäkert.
Självfallet så grät jag inte längre. Mina tårar hade slutat av chocken, då jag sett honom.
"Bra... Jag gillar inte när du gråter."
Jag stod stilla och inspekterade honom. - Var det så att jag kände honom? Jag kunde inte minnas att jag sett en så attraktiv kille förut. Eller försökte han flirta med mig, på ett väldigt olustigt vis.
"Du... Känner du mig?" Frågade jag tyst.
När han bara fortsatte se på mig under tystnad, funderade jag på om han inte hört mig. Talade jag för lågt? Jag blev osäker på om jag borde upprepa frågan, eller bara gå min väg. Men så öppnade han sakta sin mun.
"Jag har sett dig, hela ditt liv." 

Jag märkte plötsligt att jag stod och stirrade på honom. Mina tankar i huvudet, flög förbi som förvirrade små fjärilar. Jag fick inte ut något av vad jag tänkte. Men den största frågan som skrek i huvudet var, - Vad menade han, med hela mitt liv? Var han en gammal barndomsvän, som jag glömt bort? Eller var han i själva verket, en stalker? 

"Du förstår inte?" Bröt han plötsligt tystnaden.
"Du har nog sett mig några gånger också... det har känts så i alla fall." Fortsatte han.
Det gjorde mig bara mer förvirrad. 

"Hur...?" Hann jag bara säga, innan han avbröt mig.
"Hur jag känner dig?"
Jag nickade sakta och han log åt min tysta gest. Han började gå, och kom närmare. När han var så nära att han kunde röra vid mig, om han räckte ut armen, stannade han och vred huvudet på sned. Det såg ut som om han inspekterade mig och tog in mina intryck. Som en nyfiken hund. 

Han rätade sig upp och jag insåg att han var äldre än vad jag först trott, när han stod så nära. Hans ögon såg ut att vara nästan silverfärgade och hans mörka hår hängde rufsigt
Det var som om han väntat på att mina tankar skulle samla sig lite, då han inte började prata igen direkt. 

"Man skulle kunna säga, att utan dig skulle jag inte finnas. Utan dig, skulle jag sakna mening."
Jag märkte att jag stod och såg på honom med lätt öppen mun. Jag var mållös.
Man skulle väl kunna tänka sig, att en sådan mening borde vara vacker. Att en kvinna som mig själv, skulle bli rörd och glad av dem orden. Men från en främling, jag aldrig sett förut. En främling jag mött en onsdagsnatt i mörkret. En främling som inte verkade beröras av kylan... Orden som kommit ut från hans sensuella mun, hade slagit emot min hjärna som en kall knytnäve. Min uppfattningsförmåga verkade tömmas som en ballong. Det enda jag såg framför mig var hans ögon, som glittrade i mörkret. Jag öppnade munnen igen, för att svara och hörde hur dumt det lät. Men det var det enda ordet jag fick ur mig.
"Va?"