Uppgiven

Jag vaknade sakta och möttes av ett vitt tak, ovanför mig. Jag blinkade slött och vände mig om på sidan. Jag såg en tapet jag sett många gånger förut och ett rum jag sovit i allt för ofta. Hur jag hade kommit hem till min bästa vän, visste jag inte. Antagligen hade mina fötter gått den vägen så många gånger, att jag inte ens behövde tänka för att komma dit.

    Jag drog handen över ansiktet och kände en övergående smärta i huvudet, men ignorerade den som vanligt. Jag såg mot dörren, som ledde ut ur rummet då jag hörde ett lågt ljud utifrån. Det lät som om någon bar på porslin, som slog mot varan. Jag förvänta mig att min vän skulle komma vilken sekund som helst.

   Något sa mig att jag glömt något viktigt. – Hade något speciellt hänt igår? Ja, utöver det vanliga i mitt hem då förståss. Hade jag inte träffat någon?
Jag skakade sakta på huvudet för att bli av med tanken. Det fanns inte så stor sannolikhet att jag mött någon, mitt i natten. Åtminstone inte på den vägen jag alltid valde. Den var alltid öde och ekande tom. Det var just därför jag valde den gatan… Och för att han inte visste om den.

”Du är vaken.” Lät någon glatt från andra sidan rummet.
     Rei hade kommit in genom dörren och kom sakta mot mig, med en ostadig bricka i händerna. Han balanserade på en fot för att få tillbaka balansen, vilket inte var logiskt alls. För att få tillbaka balansen, borde han åtminstone använda båda fötterna.

Det var som vanligt dock, han gav mig alltid ett leende på läpparna. Jag visste inte om han faktiskt var så klantig, som han såg ut att vara – eller om han gjorde det för att få mig på bättre humör. Men vissa gånger tvivlade jag på att det var det sistnämnda. Då han blev arg på sig själv, när han höll på att ramla.

   Medan han tagit sig fram till mig, hade jag krupit ut ur täcket och satt mig upp på sängkanten. Jag hade fortfarande kläder på mig, förutom jackan.
Rei satte sig bredvid mig och la brickan i sitt knä. Han räckte mig en av tekopparna och jag tog sakta i mot den.
”Aaa….” Hörde jag plötsligt bredvid mig, och tittade förvånat mot honom.
Han tryckte fort in en halv macka in i min mun och jag klagade högt, men det lät bara som ett kvävt mummel då munnen var full.

”Du måste äta ibland också…” Sa han lugnt och log sitt vanliga, sneda leende.
   Jag tuggade frenetiskt medan han ställde ner brickan på golvet, där den stod säkert. När han såg upp på mig igen, gav jag honom en skarp blick som han som vanligt skakade av sig med ett av sina leenden. – Jag kunde verkligen inte vara arg på den människan. Det gick inte.

Jag suckade när jag bara hade några tuggor kvar att tugga. Han la sina händer om mina och tekoppen för att föra upp den till min mun, och hänvisade mig till och dricka av teet.

”A han hälv.” Fick jag ur mig, innan han vippade koppen och varmt jordgubbste rann in i min mun. Jag ryckte till då det sved till, i ett av såren som jag hade i munnen.

”Jag vet att du kan själv… Det hindrar inte mig dock.” Svarade han och tog koppen ifrån mig, när jag druckit några klunkar. Han ställde ner koppen på brickan och sköt bort den en bit, med foten.

”Neh, jag vet.” Suckade jag och lutade mig bakåt i sängen.
    Efter en stund kunde jag känna hur Rei såg på mig, från sidan. Jag visste inte hur jag såg ut idag, jag hade inte sett mig själv i spegeln ännu. Jag kikade i ögonvrån och såg hans ledsamma min. Jag vände fort bort ögonen och såg ner på mina händer. Jag klarade inte av att se honom ledsen för min skull…

”När kom jag hit?” Sa jag tyst.
”Jag vet inte riktigt… Du låg på golvet när jag vaknade igår natt…” Suckade han medan han också lutade sig bakåt, så vi satt precis bredvid varandra. Han viftade lite på ena foten så den knakade till och böjde sedan på nacken, så den också knakade högt.

”Jag höll på att gå på dig, som vanligt.” Fortsatte han.
”Du borde nästan ha vant dig vid det här laget.” Sa jag tyst.
   Han satt tyst igen och jag blev nervös. Jag satt och pillade rastlöst med fingrarna och drog handen över ena armen. Jag ryckte till åter igen, då jag nådde ett stort blåmärke vid armbågen.
”Som om jag kan vänja mig, vid det där…” Hörde jag hans viskande röst, bredvid mig.
Jag såg fort mot honom och han gav mig en talande blick. Jag såg strängt mot honom, i ett försök att hindra honom från att börja med den vanliga diskussionen. Men det hindrade honom aldrig ändå…
”Kan jag snälla, få anmäla idioten.” Sa han fort.
”Sluta.” Sa jag trött och vände ner blicken till golvet.
”Nej, jag kan inte sluta… har du sett dig själv i spegeln idag?” Sa han upprört.
”Varför skulle jag ens behöva se mig själv i spegeln. Jag vet redan att jag antagligen inte är speciellt vacker.” Sa jag tyst.
”Ska du ens vara van vid det? Att din spegelbild alltid är desamma! Att du ännu en gång måste sjukanmäla dig till skolan… Ruki, snälla!”

”Nej! Jag är inte snäll!” Höjde jag rösten och såg förargad på honom.
    Var han tvungen att ta upp det här varenda gång jag kom hit. Förvisso tedde det sig att jag alltid kom när jag var i samma situation och ville hemifrån. Men jag visste redan att han brydde sig om mig och han visste att det inte fanns något att göra. Det var bara samma ord, om och om igen. Vilket inte ledde någon vart alls.

”Jag kan ringa in anonymt?” Sa han, efter en stunds tystnad.
Han höjde sakta handen och strök sina långa fingrar över min kind och drog sedan ner tummen över min käke, lätt som en fjäder. Jag bet ihop och ignorerade smärtan som ändå uppstod, av den enkla beröringen. Hans ögon sa redan vad han tänkte…
”Jag hatar att se dig såhär.”

”Jag hatar att prata om det här…” Sa jag slött.
Hans hand gled uppgivet ner från kinden och ner i sängen. Hans ögon var fokuserade vid min nacke, men hans blick antydde att han inte såg någonting alls. Han var långt in i hand egna tankar.

”Jag känner mig så fruktansvärt… värdelös.” Viskade han plötsligt.

”Det är du inte. Du finns alltid här för mig.” Sa jag lugnt och la min hand över hans.
Hans blick gled ner och såg tomt på våra händer.
”Det hjälper inte…”  
”Det räcker långt.” Försökte jag le.
Han såg upp på mig och var tyst en lång stund, tills han suckade och vände ansiktet upp mot taket. Hans hals blottades och hans adamsäpple gled upp när han svalde. 
- Han gav nog upp, för den här gången...

Jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Mina ögon var färglösa och trötta. Jag hade svarta ringar under ögonen, från för lite sömn.

  Min kind var svullen och öm, den började bli mörkare i färgen. Jag kände försiktigt med tungan inne i munnen. Han hade slagit så hårt att kinden skurits upp på insidan, av mina egna tänder. Jag gapade och såg över mina tänder, så alla var där. – det var dem.

Jag drog ner tröjan jag hade på mig, ner från axlarna och såg över min arm. Det var stora märken över hela axeln och ner en bit på armen. Jag suckade trist. Jag drog sedan upp tröjan och såg ner på min mage, där det brukade vara störst skada. Magen var redan blå/gul från tidigare sparkar och slag. Det var ett under att magen höll. 
Jag drog slätade ut tröjan över magen och drog upp den över axlarna igen. - Det var inte så farligt, jag var van vid värre...

   Jag gnuggade mig lätt i hårbotten, där jag fortfarande var öm. Han hade tagit ett hårt grepp om håret och dragit upp mig på benen igen, då jag inte orkat stå längre. För att åter igen, sikta in ett hårt slag i magen.

Jag mötte min egen blick i spegeln, igen. Jag hörde Reis ord eka i mitt minne…

”Varför kan du inte bara fly… bo här… anmäl honom, när du är säker…”

”Jag kan inte…”
”Varför!” … Han lät alltid så sorgsen.

Men mina enkla ord hade tystat Rei som vanligt, och efter det lät han mig vara. Han var just nu och hämtade min sårsalva, som jag hade kvar i hans lägenhet.

”För att han är min pappa.” Ekade mitt tysta svar, till Rei.