Uppgiven

Jag vaknade sakta och möttes av ett vitt tak, ovanför mig. Jag blinkade slött och vände mig om på sidan. Jag såg en tapet jag sett många gånger förut och ett rum jag sovit i allt för ofta. Hur jag hade kommit hem till min bästa vän, visste jag inte. Antagligen hade mina fötter gått den vägen så många gånger, att jag inte ens behövde tänka för att komma dit.

    Jag drog handen över ansiktet och kände en övergående smärta i huvudet, men ignorerade den som vanligt. Jag såg mot dörren, som ledde ut ur rummet då jag hörde ett lågt ljud utifrån. Det lät som om någon bar på porslin, som slog mot varan. Jag förvänta mig att min vän skulle komma vilken sekund som helst.

   Något sa mig att jag glömt något viktigt. – Hade något speciellt hänt igår? Ja, utöver det vanliga i mitt hem då förståss. Hade jag inte träffat någon?
Jag skakade sakta på huvudet för att bli av med tanken. Det fanns inte så stor sannolikhet att jag mött någon, mitt i natten. Åtminstone inte på den vägen jag alltid valde. Den var alltid öde och ekande tom. Det var just därför jag valde den gatan… Och för att han inte visste om den.

”Du är vaken.” Lät någon glatt från andra sidan rummet.
     Rei hade kommit in genom dörren och kom sakta mot mig, med en ostadig bricka i händerna. Han balanserade på en fot för att få tillbaka balansen, vilket inte var logiskt alls. För att få tillbaka balansen, borde han åtminstone använda båda fötterna.

Det var som vanligt dock, han gav mig alltid ett leende på läpparna. Jag visste inte om han faktiskt var så klantig, som han såg ut att vara – eller om han gjorde det för att få mig på bättre humör. Men vissa gånger tvivlade jag på att det var det sistnämnda. Då han blev arg på sig själv, när han höll på att ramla.

   Medan han tagit sig fram till mig, hade jag krupit ut ur täcket och satt mig upp på sängkanten. Jag hade fortfarande kläder på mig, förutom jackan.
Rei satte sig bredvid mig och la brickan i sitt knä. Han räckte mig en av tekopparna och jag tog sakta i mot den.
”Aaa….” Hörde jag plötsligt bredvid mig, och tittade förvånat mot honom.
Han tryckte fort in en halv macka in i min mun och jag klagade högt, men det lät bara som ett kvävt mummel då munnen var full.

”Du måste äta ibland också…” Sa han lugnt och log sitt vanliga, sneda leende.
   Jag tuggade frenetiskt medan han ställde ner brickan på golvet, där den stod säkert. När han såg upp på mig igen, gav jag honom en skarp blick som han som vanligt skakade av sig med ett av sina leenden. – Jag kunde verkligen inte vara arg på den människan. Det gick inte.

Jag suckade när jag bara hade några tuggor kvar att tugga. Han la sina händer om mina och tekoppen för att föra upp den till min mun, och hänvisade mig till och dricka av teet.

”A han hälv.” Fick jag ur mig, innan han vippade koppen och varmt jordgubbste rann in i min mun. Jag ryckte till då det sved till, i ett av såren som jag hade i munnen.

”Jag vet att du kan själv… Det hindrar inte mig dock.” Svarade han och tog koppen ifrån mig, när jag druckit några klunkar. Han ställde ner koppen på brickan och sköt bort den en bit, med foten.

”Neh, jag vet.” Suckade jag och lutade mig bakåt i sängen.
    Efter en stund kunde jag känna hur Rei såg på mig, från sidan. Jag visste inte hur jag såg ut idag, jag hade inte sett mig själv i spegeln ännu. Jag kikade i ögonvrån och såg hans ledsamma min. Jag vände fort bort ögonen och såg ner på mina händer. Jag klarade inte av att se honom ledsen för min skull…

”När kom jag hit?” Sa jag tyst.
”Jag vet inte riktigt… Du låg på golvet när jag vaknade igår natt…” Suckade han medan han också lutade sig bakåt, så vi satt precis bredvid varandra. Han viftade lite på ena foten så den knakade till och böjde sedan på nacken, så den också knakade högt.

”Jag höll på att gå på dig, som vanligt.” Fortsatte han.
”Du borde nästan ha vant dig vid det här laget.” Sa jag tyst.
   Han satt tyst igen och jag blev nervös. Jag satt och pillade rastlöst med fingrarna och drog handen över ena armen. Jag ryckte till åter igen, då jag nådde ett stort blåmärke vid armbågen.
”Som om jag kan vänja mig, vid det där…” Hörde jag hans viskande röst, bredvid mig.
Jag såg fort mot honom och han gav mig en talande blick. Jag såg strängt mot honom, i ett försök att hindra honom från att börja med den vanliga diskussionen. Men det hindrade honom aldrig ändå…
”Kan jag snälla, få anmäla idioten.” Sa han fort.
”Sluta.” Sa jag trött och vände ner blicken till golvet.
”Nej, jag kan inte sluta… har du sett dig själv i spegeln idag?” Sa han upprört.
”Varför skulle jag ens behöva se mig själv i spegeln. Jag vet redan att jag antagligen inte är speciellt vacker.” Sa jag tyst.
”Ska du ens vara van vid det? Att din spegelbild alltid är desamma! Att du ännu en gång måste sjukanmäla dig till skolan… Ruki, snälla!”

”Nej! Jag är inte snäll!” Höjde jag rösten och såg förargad på honom.
    Var han tvungen att ta upp det här varenda gång jag kom hit. Förvisso tedde det sig att jag alltid kom när jag var i samma situation och ville hemifrån. Men jag visste redan att han brydde sig om mig och han visste att det inte fanns något att göra. Det var bara samma ord, om och om igen. Vilket inte ledde någon vart alls.

”Jag kan ringa in anonymt?” Sa han, efter en stunds tystnad.
Han höjde sakta handen och strök sina långa fingrar över min kind och drog sedan ner tummen över min käke, lätt som en fjäder. Jag bet ihop och ignorerade smärtan som ändå uppstod, av den enkla beröringen. Hans ögon sa redan vad han tänkte…
”Jag hatar att se dig såhär.”

”Jag hatar att prata om det här…” Sa jag slött.
Hans hand gled uppgivet ner från kinden och ner i sängen. Hans ögon var fokuserade vid min nacke, men hans blick antydde att han inte såg någonting alls. Han var långt in i hand egna tankar.

”Jag känner mig så fruktansvärt… värdelös.” Viskade han plötsligt.

”Det är du inte. Du finns alltid här för mig.” Sa jag lugnt och la min hand över hans.
Hans blick gled ner och såg tomt på våra händer.
”Det hjälper inte…”  
”Det räcker långt.” Försökte jag le.
Han såg upp på mig och var tyst en lång stund, tills han suckade och vände ansiktet upp mot taket. Hans hals blottades och hans adamsäpple gled upp när han svalde. 
- Han gav nog upp, för den här gången...

Jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Mina ögon var färglösa och trötta. Jag hade svarta ringar under ögonen, från för lite sömn.

  Min kind var svullen och öm, den började bli mörkare i färgen. Jag kände försiktigt med tungan inne i munnen. Han hade slagit så hårt att kinden skurits upp på insidan, av mina egna tänder. Jag gapade och såg över mina tänder, så alla var där. – det var dem.

Jag drog ner tröjan jag hade på mig, ner från axlarna och såg över min arm. Det var stora märken över hela axeln och ner en bit på armen. Jag suckade trist. Jag drog sedan upp tröjan och såg ner på min mage, där det brukade vara störst skada. Magen var redan blå/gul från tidigare sparkar och slag. Det var ett under att magen höll. 
Jag drog slätade ut tröjan över magen och drog upp den över axlarna igen. - Det var inte så farligt, jag var van vid värre...

   Jag gnuggade mig lätt i hårbotten, där jag fortfarande var öm. Han hade tagit ett hårt grepp om håret och dragit upp mig på benen igen, då jag inte orkat stå längre. För att åter igen, sikta in ett hårt slag i magen.

Jag mötte min egen blick i spegeln, igen. Jag hörde Reis ord eka i mitt minne…

”Varför kan du inte bara fly… bo här… anmäl honom, när du är säker…”

”Jag kan inte…”
”Varför!” … Han lät alltid så sorgsen.

Men mina enkla ord hade tystat Rei som vanligt, och efter det lät han mig vara. Han var just nu och hämtade min sårsalva, som jag hade kvar i hans lägenhet.

”För att han är min pappa.” Ekade mitt tysta svar, till Rei. 

Vem är du?

Jag gick sakta på den ensliga gatan, igenom natten. Mina steg ekade och gruset skrapade under mina skor. Jag släpade fötterna, motvilligt för att ens ta mig framåt. Jag visste inte ens vart jag skulle, utan lät bara fötterna leda mig vart än dem tog mig. Det enda jag visste, var att jag absolut inte ville hem...

Jag kände plötsligt blöta droppar, på mina kinder. Jag såg upp mot den mörka himlen, där stjärnorna syntes tydligt. Det var med en chock jag insåg, att det faktiskt var mina egna tårar och inte regn som rann ner. Min kinder var kalla och mina tårar gjorde dem stela. Tårarna rann sakta, utan att jag gjorde en min. 

Det var länge sen sist, tänkte jag för mig själv. Länge sen, sedan jag gråtit. Jag höll oftast sånt inom mig. 

        Jag drog min jacka, tätare om mig, då en vindpust svepte över mig som en kall ilning. Mina andetag bildade små moln i den kalla luften.
Plötsligt tyckte jag mig höra andra steg än mina egna. I stället för ekot från enbart mina egna fötter, fanns det ett orytmiskt ljud från någon annan. Jag stannade fort och ekot försvann.
När jag började gå igen hörde jag det tydligt. Det var inte bara jag som gick här...

Jag gick fortare och stegen bakom mig, ökade också takten. När stegen tycktes närma sig mig, blev jag nervös. - Är det han, så dör jag, tänkte jag fort.
Jag vände mig plötsligt, när det lät som om personen var precis intill mig. Jag var så bestämd i min vändning, att jag tappade balansen. Jag såg beslutsamt upp, när jag stod stadigt igen.
Jag möttes av tystnad... Det fanns ingen i sikte, jag var alldeles själv. -Började jag inbilla mig saker?

Jag stod still ett tag och såg framför mig. När jag vände mig om för att gå igen, ryckte jag plötsligt till. En bit framför mig satt en kille, som inte suttit där för någon minut sedan. Han satt på kanten av trottoaren och såg ner i marken. Att han satt där, förvånade mig inte mest. Det som väckte min uppmärksamhet var att han faktiskt satt i enbart t-shirt och byxor. - Fryste han inte? Det var ju kallt ute.
Jag kom mig till sans och fortsatte gå framåt, nu mera med oroliga steg. Killen såg inte farlig ut, på något sätt. Men faktumet att han plötsligt bara satt där, utan ytterkläder... Jag visste inte vad jag skulle tro. 

Jag närmade mig honom långsamt, så långt till höger som möjligt. Jag ville inte gå för nära. Han såg plötsligt upp och jag såg fort bort från honom. Hans ansikte lyste klart i mitt minne, bara av den sekund jag sett det. Han hade sett härjad ut, men så fort han såg mig så log han. Hans hela ansiktsuttryck hade förändrats direkt. - Varför? 

"Ruki...Du såg mig." Hörde jag, som ett tyst eko.
Jag stod stilla, som om jag var trollbunden. Hans röst hade låtit så nära men ändå så långt bort. Som om han stod precis bredvid mig, samtidigt som om han var på flera meters avstånd. Men det var inte det som förvillade mig... - Hur visste han mitt namn! 

Jag såg långsamt bakåt, rörde mig stelt som om min kropp rörde sig i slow-motion. Han hade ställt sig upp och mötte mig med ett varmt leende. Hans ljusa ögon log också, men hade något mörkt djup inom sig. Jag tänkte en snabb tanke, om att han inte borde le när han ändå inte var glad.
"Du gråter inte längre..." Sa han tyst.
Det gick en ilning genom kroppen, när hans röst nådde mig. Den svepte som en smekning i den annars tysta natten.
"N...eh." Svarade jag osäkert.
Självfallet så grät jag inte längre. Mina tårar hade slutat av chocken, då jag sett honom.
"Bra... Jag gillar inte när du gråter."
Jag stod stilla och inspekterade honom. - Var det så att jag kände honom? Jag kunde inte minnas att jag sett en så attraktiv kille förut. Eller försökte han flirta med mig, på ett väldigt olustigt vis.
"Du... Känner du mig?" Frågade jag tyst.
När han bara fortsatte se på mig under tystnad, funderade jag på om han inte hört mig. Talade jag för lågt? Jag blev osäker på om jag borde upprepa frågan, eller bara gå min väg. Men så öppnade han sakta sin mun.
"Jag har sett dig, hela ditt liv." 

Jag märkte plötsligt att jag stod och stirrade på honom. Mina tankar i huvudet, flög förbi som förvirrade små fjärilar. Jag fick inte ut något av vad jag tänkte. Men den största frågan som skrek i huvudet var, - Vad menade han, med hela mitt liv? Var han en gammal barndomsvän, som jag glömt bort? Eller var han i själva verket, en stalker? 

"Du förstår inte?" Bröt han plötsligt tystnaden.
"Du har nog sett mig några gånger också... det har känts så i alla fall." Fortsatte han.
Det gjorde mig bara mer förvirrad. 

"Hur...?" Hann jag bara säga, innan han avbröt mig.
"Hur jag känner dig?"
Jag nickade sakta och han log åt min tysta gest. Han började gå, och kom närmare. När han var så nära att han kunde röra vid mig, om han räckte ut armen, stannade han och vred huvudet på sned. Det såg ut som om han inspekterade mig och tog in mina intryck. Som en nyfiken hund. 

Han rätade sig upp och jag insåg att han var äldre än vad jag först trott, när han stod så nära. Hans ögon såg ut att vara nästan silverfärgade och hans mörka hår hängde rufsigt
Det var som om han väntat på att mina tankar skulle samla sig lite, då han inte började prata igen direkt. 

"Man skulle kunna säga, att utan dig skulle jag inte finnas. Utan dig, skulle jag sakna mening."
Jag märkte att jag stod och såg på honom med lätt öppen mun. Jag var mållös.
Man skulle väl kunna tänka sig, att en sådan mening borde vara vacker. Att en kvinna som mig själv, skulle bli rörd och glad av dem orden. Men från en främling, jag aldrig sett förut. En främling jag mött en onsdagsnatt i mörkret. En främling som inte verkade beröras av kylan... Orden som kommit ut från hans sensuella mun, hade slagit emot min hjärna som en kall knytnäve. Min uppfattningsförmåga verkade tömmas som en ballong. Det enda jag såg framför mig var hans ögon, som glittrade i mörkret. Jag öppnade munnen igen, för att svara och hörde hur dumt det lät. Men det var det enda ordet jag fick ur mig.
"Va?"